tisdag 21 juli 2009

Ökad rättssäkerhet på horisonten?

I måndags och tisdags förra veckan hade jag ett brottmål där min klient var misstänkt för medhjälp till våldtäkt. Det var två tilltalade. Det känns faktiskt mycket bättre nu sedan Högsta domstolen avkunnat två domar i sommar, den 3 juli, därför att det känns som att det har blivit betydligt mer rättssäkert.

Det var i båda fallen fråga om påstådda våldtäkter som skett i hemmet mellan unga människor som kände varandra sedan tidigare, d v s i och för sig ganska typiska situationer där det kan vara fråga om våldtäkt – eller inte.

I bägge avgörandena ogillade Högsta domstolen åtalet. HD förklarar i ett centralt resonemang, som är identiskt i bägge avgörandena:

”För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha ställts utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.

Vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuvuppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet – t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom”.

Nu räcker det inte längre med bara ord mot ord, som det ofta är fråga om. Nu måste det krävas någonting mer, har HD slagit fast. Till exempel bevisning.

En bra sak är att HD inte längre tar upp ordet ”beljuga”. Det vill säga, ”varför ska kvinnan beljuga den här mannen?”. Den frågan har jag hört många gånger. Det verkar som att åklagarna och våra domstolar ibland utgår från att det är omöjligt för en kvinna att tala osanning om en man. Som om bara män kunde ljuga, får man förmoda.

HD fastslår att man bör ställa högre krav på förundersökningarna. Det är ett rimligt krav, skriver man, ”att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen”. Det kan jag skriva under på.

I HD:s avgöranden konstateras att de båda målsägande kvinnorna har ”lämnat sina uppgifter på ett sammanhängande och detaljerat sätt” respektive lämnat en berättelse som är ”utförlig, levande och detaljerad”. Med andra ord, de målsägande kvinnorna har berättat på ett högst trovärdigt sätt, även om det har funnit en del frågetecken, särskilt i det ena avgörandet där frågan var om det hade förekommit en kniv eller inte (en uppgift om vilken det helt saknades DNA eller annan teknisk bevisning).

På senare tid har det blivit hårdare tongångar från regering och riksdag när det gäller sexualbrott. I mina ögon känns det som att man ofta vill plocka billiga poäng genom att framställa sig själv som tuffa och på kvinnornas sida. Men att göra det alltför lätt att döma för sexualbrott är inte bra för någon, vare sig män eller kvinnor. Såvitt jag kan se är det inget som stärker kvinnornas ställning i samhället. Det försämrar bara för oss alla.

Därför är det bra att HD nu har agerat röst åt förnuftet och dragit i handbromsen en smula. För det håller inte att hetsa på så hårt om sexualbrott i en rättsstat. HD ger också en tydlig signal till polisen om att man måste utreda brott ordentligare. I det andra rättsfallet förelåg uppenbara brister i förundersökningen, med följden att det inte gick att styrka vad kvinnan i det målet hade berättat. Kanske skulle det ha gått om polisen hade gjort sitt jobb bättre. Men nu var det inte så.

Tidigare känns det som att det är alltför många som blivit dömda för våldtäkt. Det här är ett steg i rätt riktning. Visserligen kan det hända att det här kommer att leda till att vissa våldtäkter inte klaras upp. Men det är ju jämförelsevis mycket värre att någon oskyldig döms. Det är i varje fall min uppfattning. Tänk Dig att sitta dömd för ett så nesligt brott på en anstalt i många, många år och veta att staten har berövat Dig friheten på felaktig grund.

Jag kan tillägga: dömda våldtäktsmän står inte högt i kurs inne på ”kåken” bland de andra intagna. En våldtäktsman är en föraktad varelse. Och är han skyldig så nog förtjänar han förakt. Men ingen ska behöva bli oskyldigt dömd för ett så förkastligt brott i ett rättssamhälle!

Nu kan det förstås bli så att en kvinna inte får upprättelse för det hon har varit med om, och det är förstås avskyvärt. Att inte bli trodd när man har blivit utsatt för något så hemskt. Våldtäkt måste vara ett av de vidrigaste brott som finns. Jag kommer aldrig att kunna förstå hur man kan våldta, hur man kan tycka att det är något som man vill göra. Hur kan man som man ens vilja ta i en kvinna som inte själv vill det?

Men det handlar väl inte om kärlek utan om makt och liknande känslor som inte är av godo utan tvärtom handlar om att dominera, förtrycka och höja upp sig själv på falska och felaktiga grunder och detta på en annan människas bekostnad.

Så tycker jag och så tycker alla vettiga, normala människor. Våldtäkt är vidrigt. Men särskilt när det gäller ett så vidrigt brott så måste man hålla hårt på rättssäkerheten så att det inte blir rättslöst i våra domstolar för den man som har oturen att bli åtalad för detta brott.

Är man skyldig ska man bli dömd, men är man oskyldig ska det inte ens finnas minsta risk för att bli det.

Det är min fasta övertygelse att många oskyldiga människor sitter i fängelse. Om detta senare går att bevisa kvarstår att se. Men om så är fallet kommer det att delvis rasera rättssystemets trovärdighet. Det vore dock ingen katastrof, utan leda till en skyldighet för staten att fortsätta arbetet med att nå målet att vara en stat med ett helt rättssäkert system. Katastrofen är ”enbart” att många oskyldiga sitter i fängelse.

HD:s ovan nämnda domar innebär således att HD än en gång lagt en viktig byggsten i det troligen evigt pågående arbetet med att nå ett helt rättsäkert system.

Jag återkommer till frågan om rättssäkerhet inom kort. Det är ju en fråga som är viktig för oss alla.

måndag 20 juli 2009

Säkerheten i våra rättssalar

I Sverige är det vanligen ingen polis eller vakt närvarande vid rättegången. Är det ett brottmål och den tilltalade (åtalade) är häktad finns det dock häktespersonal med vid rättegången. Deras uppgift är förstås att bevaka den tilltalade.

Många domstolar har en säkerhetssal. Där hålls rättegången när domstolen anser att det av något skäl är påkallat att höja säkerheten från normal säkerhet, d v s ingen säkerhet alls.

Mindre domstolar – som exempelvis tingsrätten i Skellefteå – har ingen säkerhetssal. Under de år jag varit försvarare – ca 15 år – har endast ett mål flyttats till säkerhetssalen i Umeå. I just det fallet ansåg jag inte att detta var befogat, men de tilltalade – som var unga män – tillhörde den så kallade grova kriminella världen. Det föranledde tingsrätten att anse att det var ett mål där säkerheten måste höjas så mycket att målet flyttades till närmaste säkerhetssal, som finns i Umeå.

Jag ser på säkerheten från ett annat perspektiv. Jag tror att hotet mot oss som jobbar i rättssalen visserligen kan komma från den grova organiserade brottsligheten, men då sällan under själva rättegången utan på det sätt som skett mot en åklagare för något år sedan, d v s i form av hot och våld utanför rättssalen.

Under rättegången ser jag hotet utifrån tre kategorier av mål. Den första kategorin avser jag att redogöra för genom följande exempel.

Jag försvarade en ung man – egentligen ett barn eftersom han var under 18 år – som stod åtalad för grov våldtäkt. Våldtäkt är ett hatbrott. Med det menar jag att den som begått ett sådant brott kommer att få utstå allmänhetens förakt, om den tilltalade fälls för brottet och om den åtalades namn därefter avslöjas för allmänheten. I vissa fall sker avslöjandet redan innan fällande dom (exempelvis Anders Eklund).

Den unga mannen hade våldtagit en flicka som bara var 13 år. Skuldfrågan gick inte att ifrågasätta eftersom hela våldtäkten fanns på film. Åklagaren ansåg att detta var den grövsta våldtäkt han någonsin handlagt under sin långa karriär som åklagare. Så kanske var fallet, men denna våldtäkt skilde sig på en punkt från andra våldtäkter som såväl jag som åklagaren handlagt tidigare och senare. Denna våldtäkt var vi tvungna att bevittna. Den fanns ju på film. Denna våldtäkt var fruktansvärd. Men alla grova våldtäkter är fruktansvärda. Det är bara det att vi inom rättsväsendet brukar vara förskonade från att behöva se ”vad som hänt”. Att tala om vad som hänt är långt ifrån att behöva bevittna vad som hänt.

Före rättegången hölls försökte jag sätta mig in i det lidande våldtäkten inneburit inte bara för flickan, utan även för hennes familj och då särskilt flickans mamma och pappa. Jag försökte sätta mig in i hur jag själv skulle ha reagerat om det var min dotter som blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. Jag förstod att flickans föräldrar måste ha farit mycket illa.

När förhandlingen skulle hållas såg jag en man vid förhandlingen som såg psykiskt sjuk ut.
Jag förstod under förhandlingen att den mannen var flickans pappa. Mannen såg ut att lida fruktansvärt. Jag gick dock in i min yrkesroll. Min roll som försvarare är att ta fram det som talar för en så mild påföljd som möjligt. I ett våldtäktsmål försöker försvararen föra fram fakta om målsäganden, som inte alltid ger en helt vit bild av målsäganden. I min egenskap av försvarare blev det därför så att jag nämnde fakta om flickan, som ingen pappa vill höra.

Under förhandlingen hölls flera pauser. Jag noterade att pappan flera gånger gick precis bakom mig och jag förväntade mig att förr eller senare bli angripen. Jag förstod att pappans hat hade förflyttats från den pojke som våldtagit hans dotter till den som försvarade pojken.
Tingsrätten måste också ha noterat att pappan var på väg mot ett sammanbrott.

Men det blev inget fysiskt angrepp. Det blev till slut så att pappan reste sig upp i rättssalen och skrek till mig att han och jag inte kom från samma planet och efter de orden gick pappan i vredesmod ut ur rättssalen och kom inte tillbaka igen. Pappan förstod att han höll på att bryta ihop och han hade förstånd att lämna rättssalen i stället för att begå en dum handling.

Jag hade då och har än i dag förståelse för att pappans hat riktades mot mig. Jag som förälder hade kanske reagerat likadant eller i värsta fall på ett grövre sätt än pappan gjorde. Jag anser att domstolar måste förstå att när brott är begångna mot barn kan föräldrar, andra anhöriga, vänner till familjen eller någon ur allmänheten vilja ge sig på gärningsmannen eller gärningsmannens försvarare. Det är en konkret hotbild som alltid finns när det är fråga om hatbrott.

Till hatbrotten hör många brott. Inte bara våldtäkt. Ordet hatbrott används även i en annan betydelse och det är när brottet är riktat mot något man hatar. Den som hatar bögar ger sig på homosexuella, den som hatar utlänningar ger sig på den som ser utländsk ut. Det är inte sådana hatbrott som jag åsyftar utan brott där allmänheten på grund av brottets karaktär föraktar gärningsmannen. Brott mot barn leder nästan alltid till ett förakt mot gärningsmannen. Brott mot kvinnor leder oftast till förakt mot mannen.

Ett brott som inte är ett hatbrott är exempelvis bokföringsbrott. Det är inget brott som leder till att allmänheten föraktar gärningsmannen.

Ovan har jag nämnt den första kategori av mål där det alltid borde vara höjd säkerhet. Det borde åtminstone finnas en vakt närvarande under rättegången.

Den andra kategorin av mål där det ibland kan behövas höjd säkerhet är i känslomål. Ordet känslomål är en term jag använder för mål där det inte går att med enbart förstånd nå en lösning. Det rör sig inte sällan om familjemål. Det behöver inte vara mål om vårdnad om barn. Det kan lika gärna vara en arvstvist eller en tvist mellan några som en gång var vänner, men som blivit ovänner.

Jag har företrätt klienter som mått dåligt och som varit hatiska mot motparten. Så hatiska att klienterna talat om att skada motparten på ”ett eller annat sätt.” I många fall flyttas hatet över på den advokat som företräder motparten. Klienten undrar hur det kan komma sig att motpartens advokat ”ljuger så mycket” d v s framför vad motparten sagt om klienten. De flesta advokater som arbetat viss tid med känslomål vet vad jag talar om.

Dessa klienter kan under en förhandling komma att angripa motparten eller advokaten eller domaren eller alla på en gång. Det svåraste angreppet som skett var under en rättegång i Eskilstuna, där motpartens advokat råkade mycket illa ut efter ett attentat från motparten som vad jag fått höra var riktat mot alla i rättssalen.

I dessa ärenden har advokaten en svår roll. Får ens advokaten ringa och begära förhöjd säkerhet? Det innebär ju samtidigt ett avslöjande till domstolen om att klienten inte är i balans. Ett avslöjande som i många fall vore ett brott mot tystnadsplikten. Och brott mot tystnadsplikten är ett brott ingen advokat vill begå. Det är nog så att tystnadsplikten går före den egna säkerheten. Ett avslöjande att klienten inte är i balans kan också leda till att klienten förlorar exempelvis ett vårdnadsmål.

Jag anser att domstolarna på egen hand måste läsa mellan raderna om det kan behövas höjd säkerhet i känslomål. Domstolarna kan av ovan nämnda skäl inte lita på att advokaten slår larm överhuvudtaget. Jag vet dock advokater som slagit larm. Advokater som sett det som viktigare att bry sig om andras säkerhet än att in absurdum hålla på tystnadsplikten.

Den tredje kategorin av mål är där klienten lider av svår psykisk ohälsa. Då bör det alltid vara förhöjd säkerhet, men så är inte fallet. Det är otäckt att sitta bredvid en tickande bomb och veta att det inte finns någon säkerhet i rättssalen.

När det gäller psykisk ohälsa finns samma problem för de som arbetar inom socialtjänsten i våra kommuner. Min morbror – Yngve Sundin på socialtjänsten i Skellefteå – blev för ett visst antal år sedan svårt knivskuren i ansiktet av en man med svåra psykiska problem. Sådana överfall skulle inte kunna ske om det fanns ett bättre säkerhetstänkande.

Men säkerhet kostar och det priset kanske inte det allmänna orkar med i de dåliga tider som nu råder? Men aktörerna inom rättsväsendet skulle må bättre av ett mer genomtänkt säkerhetstänkande. Detta säkerhetstänkande borde vara utformat utifrån ett samarbete mellan domare, åklagar och advokater. Vi ser ju på frågan om säkerhet utifrån såväl helt lika som
helt olika erfarenheter.