onsdag 28 april 2010

Skattetillägg – dömde Högsta domstolen (HD) uppenbart fel?

Det finns ett talesätt som översatt till svenska lyder ungefär följande: Det är inte över före den feta damen sjunger (it´s not over before the fat lady sings).

Med talesättet avses att när du ligger i kistan på din egen begravning och hör den feta damen (det brukar vara en något rund kvinna i vissa kyrkor i USA) sjunga på din begravning är det över. Då – men inte tidigare – är det dags att ge upp.

Än har den feta kvinnan inte sjungit om skattetillägg.

Ni som läst bloggen – och även i DN - tidigare vet att jag skrivit om skattetillägg och att skattetillägg tillsammans med ett straff för skattebrottet - utifrån Europadomstolens praxis – skulle kunna strida mot svensk rätt.

HD kom i två domar i slutet av mars 2010 med röstsiffrorna tre mot två fram till att svensk rätt tillåter såväl skattetillägg som ett straff för skattebrottet. Två domare i HD ansåg således att detta inte var tillåtet. Tre domare ansåg att Europadomstolens praxis inte var tillräckligt klar och tydlig för att ge stöd för att såväl skattetillägg som straff för skattebrottet skulle vara otillåtet enligt svensk rätt.

En dom från HD är prejudicerande och den innebär att underinstanserna – våra tingsrätter och våra hovrätter – skall döma på samma sätt som det prejudicerande avgörandet innebär. Det finns dock några undantag från den regeln.

Ny lagstiftning kan förstås upphäva ett avgörande från HD. Det räknar jag dock inte till undantagen. Tiden kan också innebära att en gammal dom inte längre kan tillmätas betydelse.
Det räknar jag inte heller till undantagen.

Undantagen

Den ena är när Europadomstolen dömer på annat sätt än HD. Då har Europadomstolen fråntagit HD domens dess prejudikatvärde. När HD:s domar kom mars 2010 tog jag för givet att det undantaget endast avsåg avgöranden från Europadomstolen som i tid var efter avgöranden från HD.

Det andra undantaget – som jag tidigare endast hört talas om i teorin och aldrig noterat i praktiken – är att underinstanserna får döma på annat sätt än HD när HD dömt uppenbart fel.

Solna tingsrätt

Den tingsrätten har i beslut den 14 april 2010 – mål nr B 8288-09 - gått emot HD:s praxis från slutet av mars 2010, d v s kortare tid än en månad efter HD:s avgöranden.

När jag hörde att så var fallet blev jag glad eftersom jag tillhör en av många jurister som anser att HD kom till fel domslut. Men uppenbart fel? Det krävs antingen juridiskt mod eller juridiskt dårskap för att våga påstå att HD dömt uppenbart fel. Före jag fick del av Solna tingsrätts beslut gissade jag därför att Solna tingsrätt ansåg att Europadomstolens avgöranden hade högre prejudikatvärde än HD:s avgöranden. Och att Solna tingsrätt därför ansett sig ha rätten att helt bortse från HD:s avgöranden.

Nu har jag läst beslutet från Solna tingsrätt. Solna tingsrätt har använt sig av det jag kallar juridiskt mod eller juridiskt dårskap. Solna tingsrätt anser att HD dömt uppenbart fel.

Vad kommer beslutet från Solna tingsrätt att innebära i praktiken?

Just nu innebär beslutet endast att rättsläget är förvirrande. Om fler domstolar vågar döma på samma sätt menar jag att rättsläget är mycket förvirrande.

Det har mig veterligen inte någonsin hänt att en svensk underinstans gått emot ett avgörande från HD så gott som direkt efter HD: avgörande. Det visar att i vart fall Solna tingsrätt anser att HD:s domar helt saknar prejudikatvärde. Om andra domstolar dömer likadant måste HD agera. Det kan HD göra på ett effektfullt sätt endast genom att låta HD avgöra denna fråga i plenum d v s låta alla ledamöter den gången vara med och döma.

Hur kommer den förvirring som råder att lösas

I framtiden – jag gissar en ganska snar framtid – genom lagändring. Problemet går att lösa med ny lagstiftning. Men för alla som före en kommande lagändring påförts skattetillägg och straff för skattebrott antingen genom att HD tar upp samma fråga en gång till. Eller mer troligt genom att samma fråga avgörs mot Sverige genom ett eller flera avgöranden i Europa-domstolen.

Europadomstolen


Jag har i egenskap av advokat och ombud några ärenden på väg till Europadomstolen. Det kan bli ännu fler ärenden eftersom allt fler hör av sig.

Jag lovar att redovisa hur det går i Europadomstolen. Jag ser betydande ekonomiska fördelar för de som vågar vända sig till Europadomstolen, om vi har framgång vill säga. Jag måste medge att avgörandet från Solna tingsrätt gett mig det som kallas för råg i ryggen. Jag hoppas att andra domstolar också vågar döma vad de anser vara rätt. Ingen domare bör döma på ett sätt domaren anser stå i uppenbar strid mot gällande lagstiftning.

Två vägar att föra talan i Europadomstolen

Det ena avser frågan om skattetillägget var tillåtet. Den andra avser frågan om straffet för skattebrott var tillåtet. Den som för talan i Europadomstolen bör välja ett av nämnda alternativ.

När är det den första eller den andra frågan som skall föras i Europadomstolen.? Svaret på den frågan handlar dels om vilket beslut som kom först. Skattetillägget eller straffet för skatte-brottet, men också frågan om vilket av dessa beslut som först vann laga kraft.

Jag ser med stor spänning fram emot att som ombud få vara med om att driva ovan nämnda frågor i Europadomstolen.


Jörgen Frisk

Pingad på intressant

torsdag 22 april 2010

Låta ekonomen (revisorn) i stället för advokaten gör det juridiska arbetet. Är det klokt?

Det är klokt! Så verkar många företagare tänka, inte minst i Norrland.

Den enskilde företagaren har ofta en god kontakt med sin revisor och låter därför revisorn sköta allt, även det juridiska arbetet. Företagaren utgår ifrån att revisorn säger till om något juridiskt arbete skulle vara allt för svårt. För juridik är väl något som revisorn också kan, tycks många företagare resonera.

Som advokat kommer jag ibland i kontakt med ekonomers juridiska arbete, inte minst när företagaren hamnar i tvist. Först då brukar många företagare vända sig till en advokat. För blir det tvist vet ekonomen att han inte klarar av att hantera tvisten. I vart fall inte om tvisten hamnar i domstol eller ännu värre i ett skiljeförfarande.

Det kan vara så att det avtal eller den handling ekonomen skrev var ett bra avtal eller en bra handling, men många gånger är avtalet eller handlingen mycket bristfälligt och undermåligt. Ekonomen har inte sällan använt en mall och plockat och klippt i mallen på ett sätt som ekonomen funnit lämpligt. Ekonomen har oftast haft ett ekonomiskt tänkande i sitt arbete.
Det brister dock inte sällan så gott som helt i det juridiska tänkandet.

Skälet till att jag tar upp detta ämne är följande.

1.
Många tror att vi advokater tycker det är ”kul” att vara ombud i olika processer i domstol. Advokater vill dock helst hålla sina klienter utanför domstolens salar. Nästan bara i brottmål är det ett nödvändigt ont att besöka domstolen.

Advokater gillar inte heller avtal eller andra handlingar som knappt går att förstå. Avtal eller handlingar som många gånger måste tolkas inte bara utifrån avtalets eller handlingens
ordalydelse. Tolkningar som kan innebära att mål kan få de mest oväntade utgångar. Advokater vill alltid på förhand veta hur ett mål sannolikt kommer att sluta. Det kan vara helt omöjligt när ett avtal eller en handling är skriven av en icke sakkunnig.

Civila tvister är ofta en psykiskt svår pärs för klienten. Tvisterna sliter även på oss advokater eftersom klientens problem också är vårt problem. Det är skönare att lösa problem på kontoret än i en domstol. Jag lovar. Det är en felaktig bild att advokater älskar att tvista. Vi vill gärna lösa tvister, men helst utanför domstolens dörrar.

2.
Hur kan det komma sig att ekonomer ens vågar skriva juridiska avtal? Ett dåligt avtal som leder till skada för kunden är ju ekonomen ekonomiskt ansvarig för. Har ekonomer verkligen försäkringar som täcker sådana skador? Det bör företagaren fråga innan företagaren låter ekonomen sköta juridiken.

3.
Jag arbetar för närvarande med två avtal skrivna av en ekonom på en av stadens revisorfirmor. Jag vill påstå att avtalen är skrivna på ett sätt som skulle få vilken advokat som helst att inse att vore avtalen skrivna av en advokat skulle den advokaten ha begått juridiskt allvarliga fel. Det är dock långt ifrån första gången jag sett stora och allvarliga fel när ekonomer tagit på sig arbete som bara den som är juridiskt skolad är kvalificerad att utföra.

De fel som är begångna av ekonomen kan medföra att de parter som nu är i tvist kommer att ådra sig rättegångskostnader motsvarande sexsiffriga belopp. Målet kan komma att sluta med en förlikning, men om så inte sker kommer förlorande parten drabbas av rättegångskostnader som kan komma upp i många hundratusen kronor.

Jag undrar vad ekonomen tog betalt för att skriva avtalen? Bjöd han på det arbetet? För arbetet hade inget värde. Det var inget annat än ett uselt arbete.

Den som är sjuk lär inte be om råd av vare sig sin advokat eller sin ekonom, men när den som behöver juridiska tjänster vänder sig till en icke sakkunnig kan resultatet bli som att vända sig till advokaten vid sjukdom. Jag kan i det sammanhanget nämna att jag faktiskt agerat ”läkare” en gång med uselt resultat. En bekant hade ont. Jag rekommenderade smärtstillande medel. Den bekante, visade det sig senare lida av en sjukdom och borde ha sökt läkare direkt. Jag kommer i fortsättningen att hänvisa alla som har ont direkt till läkare och inte komma med några egna råd om vad han eller hon bör göra.

Om en advokat hade skrivit avtalen jag ovan nämnt hade advokaten klarat av att skriva korrekta avtal. Det hade kostat advokatarvode om 5 000 kr, eller däromkring. Det hade varit avtal som inte gått att missförstå och som därför inte föranlett tvist, även om det förstås kan bli tvist av helt andra skäl.

Usla avtal leder dock inte sällan till tvist enbart för att avtalen är usla och det kan kosta företagaren en förmögenhet. Skriver inte advokater usla avtal? Jag tror att det är mycket ovanligt, men ja det händer. Advokater har dock försäkringar som täcker den ekonomiska skada ett juridiskt undermåligt avtal kan medföra. Det är en trygghet för såväl klienten som advokaten.

4.
Varför skriver ekonomen juridiska handlingar? Jag har inget svar på den frågan. Jag kan bara spekulera. Jag tror ekonomen gör detta för att behålla sina kunder. Annars går kunderna till någon annan revisorfirma, som med vänster hand sköter juridiken.

Jag har förstått att det problem som finns här inte är lika vanligt i våra storstäder. Där gör ekonomen sällan det arbete som endast den juridiskt skolade advokaten är lämpad att utföra.
Jag tror det beror på att advokater som finner fel i ekonomens arbete i exempelvis i
Stockholm oftare vänder sig till ekonomen med klientens krav på ekonomisk kompensation för det dåliga juridiska arbete ekonomen utfört.

5.
Vänder sig kunden till ekonomen som gjort ett dåligt juridiskt arbete?

Kunden vet sällan vad som är bra eller dåligt före det blir tvist. Då berättar advokaten detta. Men oftare än vad som sker borde kunden kräva ekonomen på skadestånd. Det är dock bara kunden som kan begära skadestånd. Ett dåligt avtal kan ju även drabba annan än kunden, såsom kundens egna kunder och dessa har inget avtalsförhållande med ekonomen och kan därför inte kräva någon kompensation direkt av ekonomen.

De flesta har i och för sig tur. Det dåliga avtalet leder inte till tvist. Endast ett fåtal har otur. För dessa kan det dåliga avtalet inte bara kosta stora pengar utan också mycket oro och lidande under en process som kan pågå under många år.

6.
Jag är fylld av förvåning att ekonomer som skriver juridiska avtal har en passion för att skriva att eventuella tvister skall avgöras genom ett skiljeförfarande. En skiljeklausul lämpar sig för större företag, men för den lilla företagaren medför ett skiljeförfarande ofta en så stor kostnad att den lilla företagaren inte har råd att processa. Att skiljeklausuler ofta kommer med i avtal skrivna av ekonomer tror jag beror endast på att skiljeklausuler finns med i många av dagens och gårdagens mallar. Jag ska längre fram i min blogg visa mera konkret hur orimligt dyrt, och i många fall oskäligt mot den svagare avtalsparten, det kan bli att skriva in klausuler om skiljeförfarande i kontrakt.

Jag har precis nu fått ett ärende där min klient, en företagare, vill stämma ett av Sveriges mer framgångsrika gasellföretag. Problemet är att det även där finns en skiljeklausul, upprättad av en revisor, som gör att processen blir extremt dyr för min klient. Man blir bara trött på de ständiga skiljeklausulerna upprättade av revisorer.

Att anlita rätt person

TV 4:as program om byggfusk visar att man alltid bör anlita rätt man eller kvinna för jobbet. Jag förstår att det ibland kan vara svårt att finna rätt man eller kvinna när det gäller byggjobb. Jag vill påstå att advokattiteln i sig är en garanti för att den som anlitas i vart fall kan grundläggande juridik.


Pingad på intressant.

fredag 16 april 2010

Fel i fastighet

Våren har kommit till södra Sverige för ett tag sedan och verkar nu äntligen ha infunnit sig även i landets norra delar. Vi har en härlig tid framför oss, och vi hoppas nu bara att askmolnet från inte skall drabba så hårt som det verkar.

Askmoln eller inte, för många av oss innebär våren att se över den egna fastigheten. Vintern brukar kunna ställa till med en hel del.

För många är våren en tid att köpa ett bostadshus eller en sommarstuga. En investering som kan vara den största i livet. Investeringen kan dock bli mycket dyrare än vad som var tänkt
om fastigheten är behäftad med fel.

FEL

Utfästelser och garantier


Fel är det när fastigheten inte stämmer med vad säljaren har utfäst eller garanterat. Säljaren kan ha lovat än det ena än det andra. Det bör vara skriftligt för att med säkerhet gälla. Vad som muntligen blev sagt kan nämligen ofta vara svårt att bevisa. Det är också många gånger tveksamt om det som muntligen sades var att se som en utfästelse eller garanti eller bara ord helt utan juridisk betydelse.

Utfästelsen eller garantin kan handla om att dricksvattnet är tjänligt, men i efterhand kan det visa sig att så inte var fallet. Det kan handla om att bostadsytan är på ett visst antal kvm. I efterhand kan det visa sig att det inte stämde o s v.

Det som är utfäst eller garanterat behöver aldrig undersökas. Det gäller ändå på grund av utfästelsen eller garantin!

Det vanliga är att inga eller endast ett fåtal egenskaper är utfästa eller garanterade. I ett vanligt köpekontrakt finns det nämligen sällan med några utfästelser eller garantier.



Fastigheten avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet

Då är det också fråga om fel. Den som köper en nybyggd fastighet kan räkna med att fastigheten är bygd enligt nu gällande byggnormer om inte annat anges. Den som köper en fastighet från 1950-talet kan räkna med att fastigheten är bygd enligt de byggnormer som då gällde.

Fastighetens ålder innebär att köparen får räkna med vissa risker och vissa fel. En gammal fastighet har inte sällan behov av omfattande förbättringar och reparationer.

Vissa fel som är dolda för köparen får köparen också räkna med när det är gamla hus. Den dränering som ligger i marken har exempelvis en begränsad livstid. Sedan måste den bytas ut.

Gamla hus har således nästan alltid många brister köparen måste ta med i beräkningen, men fastigheten behöver inte avvika från vad köparen med fog kunnat förutsätta på grund av dessa brister i ett gammalt hus.

Vem har ansvaret för de fel som fanns när huset bytte ägare?

Det kan vara säljaren. Det kan vara köparen. Det kan också vara det bolag som besiktat fastigheten, såsom Anticimex.

När det gäller ansvar för den som besiktat fastigheten avser jag att återkomma till den frågan i en senare artikel.

Säljarens ansvar kan bero på utfästelse eller garanti. Har säljaren utfäst eller garanterat att fastigheten är felfri i ett eller flera avseenden är det säljarens ansvar. Det kan dock hända att en säljare samtidigt som han eller hon utfäster eller garanterat något också skriver att säljaren inte har ansvar för något fel alls.

Säljaren får helt friskriva sig från allt ansvar, men skall då inte lämna några utfästelser eller garantier. Det strider mot varandra och trots friskrivningen är det en uppenbar risk att säljaren
helt får stå för det säljaren utfäst eller garanterat.

Säljare kan således helt friskriva sig från ansvar för fel i fastigheten (dock inte alltid säljare av nybyggda fastigheter).

Om säljaren inte friskrivit sig svarar säljaren för följande fel.

Dolda fel (men inte alla dolda fel). Fel som säljaren har ansvar för på grund av svek. Fel som säljaren lovat stå för genom utfästelse eller garanti.

Dolda fel

Det hörs på ordet dolt vad det handlar om. Det är fel som köparen inte borde ha upptäckt vid en mycket noggrann besiktning av fastigheten innan köpet. Köparen behöver inte undersöka fastigheten. Säljaren står ändå för fel som inte borde ha upptäckts vid en mycket noggrann besiktning (med vissa undantag).

Skälet till en noggrann besiktning är framförallt att finna fel som inte är dolda. Vissa dolda fel finner nog ändå den som är sakkunnig och mycket noggrann, men det ligger i sakens natur att alla dolda fel inte går att finna.

Undantag finns

Säljaren svarar inte för alla dolda fel. I gamla fastigheter finns det risker köparen har att räkna med och det kan många gånger vara risker som avser dolda fel. Dessa fel svarar inte alltid säljaren för. Det går inte räkna upp vilka dolda fel som säljaren inte svarar för. Det måste ske en prövning i varje enskilt fall.

När felet visar sig

Köparen skall omgående reklamera felet till säljaren. Det räcker att köparen skriver hur felet visar sig såsom att vatten läcker in från taket. Köparen behöver bara förklara hur felet visar sig. Sker reklamation för sent kan rätten att föra talan om felet gå förlorad. Köparen bör i reklamationen inte gå in på frågan vem som har ansvar för det upptäckta felet. Det är i praktiken en senare fråga.

Köparen bör låta en sakkunnig undersöka fastigheten och låta den sakkunnige skriftligen beskriva felet tekniskt, såsom att taket läcker på grund av att taket har fel lutning i förhållande till gällande byggnorm. Observera att jämförelse måste ske med byggnormer för det år huset byggdes eller taket lades på huset.

Fel är således ofta fel som beror på att den som byggt huset inte följt gällande byggnormer när huset byggdes. Det är då ofta fråga om byggfusk.

Eftersom ett hus under årens lopp kan genomgå många renovationer och ombyggnader så kan det krävas att jämförelser sker med flera olika byggnormer samtidigt.

Köparen bör se till att den sakkunnige tar ställning till om felet är att anse som dolt eller inte. Om det inte är dolt finns det endast anledning att åter vända sig till säljaren vid svek eller när det finns garanti eller utfästelse.

Svek

Svek är ett förfarande som kan liknas vid bedrägeri. Att lura någon. Det rör sig ofta om att lura någon genom att inte berätta sanningen. Säljaren kan nämligen känna till dolda och icke dolda fel när fastigheten säljs. Håller säljaren tyst om dolda fel eller icke dolda fel som säljaren känner till kan det vara svek.

Det sägs att säljaren inte har någon allmän upplysningsplikt, men allvarliga fel som säljaren känner till skall säljaren upplysa om. Praxis är ett tydligt bevis på detta.

Sveket kan också vara att lura någon med ord. Som att säljaren säger att han aldrig känt lukt av mögel i huset när han kanske gjort det flera somrar i rad.

Allvarliga fel

Det är i praktiken fel som är av betydelse och som dessutom kostar en del att åtgärda. Om taket inte håller tätt är det ett fel säljaren skall upplysa säljaren om. Det är ett fel som ofta bara går att upptäcka när det regnar. Det kanske till och med måste ösregna för att felet skall visa sig.

Advokatens roll

Jag delar in den i två faser. Först den rådgivande fasen. Därefter kan det bli fråga om den biträdande fasen.

Rådgivning

När köparen eller säljaren ringer måste klienten först få vissa råd. Skicka reklamation, vilket advokaten kan skriva ihop på 10 minuter. Anlita sakkunnig för att besikta fastigheten. Titta på kontraktet för att se om det ger vägledning avseende om fel skall betalas av köpare eller säljare. Prata med den sakkunnige om felet för att kunna ta ställning till om det är ett dolt fel.
Prata med klienten för att höra om det kan röra sig om svek o s v.

Under den rådgivande tiden ger advokaten råd till hur klienten skall agera.

Det slutliga rådet kan vara att lägga ned ärendet. Det slutliga rådet kan också vara att köparen skall kräva betalt av säljaren eller att säljaren skall bestrida eller betala ett krav från köparen. Advokaten försöker se till att klienten slipper en tvist i domstol, men anser advokaten att klienten skall ta strid i domstol beror det på att advokaten anser att klienten dels har rätten på din sida dels kan bevisa sin rätt. Det är alltid viktigt att kunna bevisa sin rätt. Det räcker således inte att bara ha rätt.

Biträde

Det syftar till att ge klienten biträde. I första hand att utom rätta få motparten att goda klientens krav eller invändningar. I andra hand för att i domstol ta tillvara klientens intressen.

Går ärendet till domstol på din advokats initiativ bör det alltid bero på att advokaten tror på ditt ärende. Ingen advokat vill inleda ett mål i domstol som advokaten inte tro på.

Rättsskydd

Advokaten undersöker alltid om du har rättsskydd som kan tas i anspråk vid tvist. Det bör vara klart innan en eventuell tvist inleds. Alla har inte råd att tvista utan rättsskydd.

Rättsskyddet innehåller en självrisk om 20 % och täcker i första hand den egna advokatens arvode. Den täcker även motpartens rättegångskostnader vid eventuell förlust.

Försäkringsfrågan bör klienten noga gå igenom med sin advokat. Den som är försäkrad har ofta råd att tvista och inte sällan gäller det motsatta för den som saknar försäkring.

Pingad på intressant.

onsdag 14 april 2010

Tortyr – när är det tillåtet?

Tortyr är pinande av en människa för att framtvinga en bekännelse. En gammal ”hederlig” metod vi använde i Sverige för länge sedan var den så kallade sträckbänken. Vi använde oss också av diverse andra mer eller mindre fruktansvärda tortyrinstrument.

Ibland – exempelvis på privata tillställningar – är det någon som tar till orda och vill återföra tortyr. ”Visst f-n borde den som begått det eller det brottet pinas å det värsta”. Den som säger så har – som jag ser det – tyvärr ersatt förståndet med alkohol.

Tortyr i praktiken är också en form av straff som används än i dag i många länder. I Sverige råder däremot ett absolut tortyrförbud. Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna gäller som lag i Sverige. Europakonventionens tredje artikel föreskriver att ingen får utsättas för tortyr. Artikeln föreskriver också att ingen får utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vår grundlag förbjuder också tortyr och även mot medicinsk påverkan för att framtvinga eller hindra yttranden (regeringsformen 2 kap 5 §). Att tortyr inte är tillåtet i Sverige visste du säker redan. Varför då ta upp detta ämne? Därför att så många än i dag verkar anse att tortyr är ok. Därför att vi i Sverige borde reagera mot att tortyr förekommer i många andra länder och att Sverige, liksom andra länder i västvärlden, då och då utvisat flyktingar trots att de riskerar tortyr. Enligt Amnesty har det blivit allt vanligare efter 11 september-attentatet att länder i Europa får tomma diplomatiska löften från andra länder. Löften som går ut på att personer inte skall torteras om de utlämnas. Amnesty konstaterar att de här löftena inte är något att förlita sig på. Med andra ord underminerar regeringar i Europa i praktiken själva tortyrförbudet.

Häromveckan rapporterades att Ahmad Agiza, som Sverige utvisade med hjälp av CIA till Egypten, idag är svårt märkt av tortyr. Han påminner knappt om en människa, säger en man som träffat honom. I Sverige har ingen ställts till ansvar för detta än. I Italien däremot dömdes nyligen 23 CIA-agenter i sin frånvaro för ett liknande dåd. Det är ju i och för sig bra, men man kan undra över varför man inte ställer någon i det egna landet till svars vare sig här i Sverige eller i Italien?

Många länder använder sig än i dag av tortyr för att få fram en bekännelse, men också för att få fram ännu mer. Vilka som är medbrottslingar, vilka andra brott är planerade o s v. Vi vet att en svensk medborgare nu utsätts för daglig tortyr och i hans ärende är många starkt engagerade, dock verkar den svenska regeringens intresse vara svalt i just det ärendet. Jag talar om Dawit Isaak, som jag omnämnt i en tidigare artikel.

Men hur stort är vårt intresse för att hjälpa andra människor på jorden att slippa tortyr? Det intresset finns via Amnesty, men vad gör vår regering, vår riskdag och inte minst vad gör du och jag? Ingen människa bör få utsättas för tortyr. Det bör aldrig vara tillåtet och kampen mot tortyr borde sätta fart.

Vi vet att USA halvt plågat livet ur vad de påstår vara hundratals farliga terrorister från världens alla hörn. Mehdi Ghezali var svensk medborgare. Omvärlden reagerar knappt – varför skall man bry sig om terrorister? Kan man i vart fall inte få göra ett undantag och tortera terrorister? Åtminstone lite ”snäll” tortyr, som att hålla terroristen vaken dygnet runt eller doppa terroristens huvud i vatten så att terroristen tror att han kommer att drunkna?

Det kan man absolut inte tillåta. All tortyr oavsett syfte är oacceptabel. För det första är tortyr en handling som inte är human. Det är skäl nog att upprätthålla ett strängt, absolut förbud mot tortyr. Vi som är goda skall inte använda onda handlingar mot någon. Inte ens mot en terrorist. Att döma någon till fängelse är inte en ond handling till skillnad från tortyr som är en ond handling.

Erkännanden som är framtvingade via tortyr är nödvändigtvis inte erkännanden som stämmer med sanningen. De flesta erkänner vad som helst bara de slipper bli torterade.

Tortyren används ofta mot människor som inte är dömda för någon. Så länge du inte är dömd är du oskyldig och får därför inte torteras.

När någon är dömd för brott är tortyr ett straff som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Vilka brott skulle få straffas med tortyr? Inga brott är det enda civiliserade svaret. Vi skall inte gå tillbaka till en rättsordning där straffet kunde bli piskrapp på torget.

Finns det då inte några skäl att tillåta tortyr?

De som är för tortyr säger att ibland måste tortyr användas för att stoppa en ond framtida handling såsom ett terroristattentat som skulle kunna leda till många oskyldiga människors död. Med ett sådant tankesätt får också oskyldiga torteras bara de som torterar tror att tortyren kan leda till att andra oskyldiga liv kanske går att rädda. Legal tortyr innebär att många oskyldiga kommer att torteras. I USA tycker många att detta är ok bara det inte drabbar en enda amerikansk medborgare.

Ska vi tillåta tortyr måste det ske i statens regi. Vi kan inte överlåta det ansvaret till privata företag även om kanske en och annan anser att inget skall drivas i statlig regi. Sker tortyr i statens regi måste staten anställa personer att utföra tortyr. Hur skulle en sådan anställningsintervju se ut? skall staten anställa den som skulle gilla att tortera någon? Eller anställa den som är skicklig på detta? Var skulle samhället i så fall vara på väg? Jo, tillbaka i tiden. Långt tillbaka i tiden.

I många länder tycker regimen att tortyr är ok fast det innebär att egna oskyldiga medborgare blir torterade. De länderna har regimer som måste ha ett tankesätt som skulle delas av män som Hitler, Stalin och Mao, om de levde idag. I sådana länder fruktar folket de som styr landet. I ett land som Sverige fruktar de som styr Sverige – vår regering – att de skall göra fel som innebär att de inte får folkets stöd, nu närmast vid valet hösten 2010. Dagens politiker i Sverige har blivit så dresserade att de nog inte längre betalar barnvakten utan kvitto. Det är bra att det blivit på det sättet. Det helt motsatta är ju ledare som gör vad som faller dem in.

Jag tycker dock att jakten på politiker ibland går för långt, men det kanske är det pris som krävs för att politiker skall sköta sig?

Att Sverige är ett bra land att leva i är dels för att vår regim inte ägnar sig åt tortyr, även om vår regim då och då blundar för att människor som blir utvisade från Sverige kan komma att bli utsatta för tortyr. Att regeringen då och då blundat har lett till att människor allt för ofta blivit torterade. Men de som blivit torterade har inte varit svenska medborgare och den som är nationalist bryr sig inte alltid om medborgare från andra länder. Det är faran med att vara nationalist.

Om inga gränser fanns skulle vi kanske bry oss mer om andra människor? Kanske, kanske inte. Nationalism har fördelar såsom att det annars inte skulle finnas fotbolls-VM, men nationalismen är många gånger av ondo. Det leder till ord som ”vi mot dem”. ”Öst mot väst”. ”Kristna mot muslimer” o s v.

Religion, tänker ni. Religion är inte bara religion, om ni frågar mig. Det är också en enskild fråga för varje nation. Många länder har genom historiens gång använt religionen för att styra folket och så sker än i dag i många länder.

Vad kan vi göra? Det är en svår fråga, men det borde vara en valfråga. Vilket parti kan bäst påverka andra länder att upphöra med tortyr? Finns det något parti som ens har den kompetensen? Det parti som har den kompetensen skulle jag med glädje rösta på. Men tortyr blir nog ingen valfråga den här gången heller. Valfrågor är – desvärre – nästan alltid bara frågor som rör nationella intressen.

Pingad på intressant.

torsdag 8 april 2010

Vad skulle ha hänt om Dawit Isaak hade haft namnet David Isaksson?

Jag hörde på radion igår morse, då jag var på väg till ett mål, om Dawit Isaak, som kom som flykting till Sverige 1987 och blev svensk medborgare 1992. Juridiken är tyvärr enkel i hans ärende. Moralen är desto svårare.

Juridiken ser ut på följande sätt. Tyvärr – för det måste man säga – har Dawit Isaak kvar sitt eritrianska medborgarskap jämte sitt svenska medborgarskap. Personer med dubbelt medborgarskap som tar risken att återvända till sina hemländer – där de inte sällan riskerar förföljelse – är en utsatt grupp. Ta till exempel politiska flyktingar från Iran som blivit svenska medborgare; de har likväl kvar sina iranska medborgarskap och det finns ingen säkerhet för dem om de återvänder till Iran. De riskerar att hamna i fängelse med omedelbar verkan.

Givetvis är det så att det är lättare för den svenska regeringen att avsäga sig sitt ansvar när det rör sig om en person som faktiskt har kvar sitt hemlands medborgarskap jämte det nya, svenska medborgarskapet.

Men: jag tror inte att det är riktigt där skon klämmer. Det ljumma stödet för Dawit Isaak påminner på ett otäckt sätt om det lika ljumma, för att inte säga obefintliga stödet för svenske – enbart svenske – medborgaren Mehdi Ghezali, som satt och blev behandlad som ett djur på Guantanamo på Kuba i över två års tid. Det var snarare så att debatten verkar ha gått ut på att besvara frågan: är han inte terrorist i alla fall? Det gömda hatet, smygrasismen vällde fram igen då Mehdi Ghezali greps häromåret i Pakistan. Mehdi Ghezalis advokat Peter Althin skrev då ett mycket bra debattinlägg där han lade ut texten och sa hur det egentligen låg till. Jag tycker att det var riktigt bra gjort av Peter Althin att gå ut i media och slå tillbaka mot alla de spekulationer som vällde fram i massmedia.

Jag tror alltså inte att juridiken är det viktigaste i Dawit Isaaks fall. Det är moralen, och det är politiken. Hade Dawit Isaak i stället haft namnet David Isaksson, Margareta Carlsson eller Lundgren, Svensson eller något sådant, då är jag helt övertygad om att stödet hade varit oerhört mycket högre, inte minst från regeringens sida, för att få ut honom från det helvete han nu befinner sig i. Dawit Isaak är inte dömd för något. Han sitter bara häktad, under vedervärdiga förhållanden. Han sitter i bojor dygnet runt i ett fängelse som är känt för att ingen kommer levande därifrån.

Det är nog tyvärr inte samma engagemang här i Sverige just för att han har en annan hudfärg och för att han kommer från Eritrea och inte från Västerbotten eller Småland. Jag kommer att tänka på Hiroshimabomberna. De skulle nog ha fått en annan genomslagskraft om de hade släppts över Italien eller Tyskland i stället. På vita människor, alltså. I stället valde man att släppa ned dem över människor som såg annorlunda ut. Visst, världen blev chockad. Men nog är det tyvärr så att USA skulle ha dragit sig betydligt mer för att använda sina domedagsvapen mot europeer?

Åter till Dawit Isaak. Det görs tafatta försök från regeringshåll för att hjälpa honom, även om vår utrikesminister menar att det gjorts mycket för att få ut Dawit Isaak.

Det finns ett visst stöd här i landet, men det är begränsat. Stödet borde ha varit ofantligt stort. Han har suttit i åratal utan att få en rättegång. Hade det varit Maggan Carlsson från Boliden hade folk varit rasande. Eller David Isaksson från Bure.

Jag tänker på Ingrid Betancourt, som länge satt fånge hos Farc-guerillan i Colombia. Hon verkar ha haft ett oerhört stöd från det franska folket. Ingrid Betancourt hade dubbelt fransk-colombianskt medborgarskap. Hon fritogs till slut häromåret och när hon kom till Frankrike blev hon mottagen som en hjältinna och fick träffa presidenten. Ingrid Betancourt fick motta Hederslegionen, Frankrikes finaste orden.

Vad skulle hända om Dawit Isaac fick bli fri? Skulle vår statsminister kunna välkomna honom på Arlanda eller på Hötorget som en hjälte? Skulle kung Carl Gustaf tilldela honom en fin orden? Man kan nästan få för sig att regeringen tycker att det är bättre att låta Dawit Isaak sitta där han sitter eftersom det skulle bli pinsamt att folk fick se hur ynkligt regeringen har agerat i den här frågan. För en hjälte är precis vad han är, gripen för att i sin tidning ha publicerat ett upprop med krav på demokratiska reformer i hemlandet.

Det vore verkligen fantastiskt om Dawit fick bli fri inom en snar framtid. Det skulle vara någonting att fira, för tack vare honom har Sverige fått en hjälte som kämpar för demokrati och det fria ordet som vi alla borde vara stolta över och ta till våra hjärtan.

Pingad på intressant

måndag 5 april 2010

Den ”neutrala” skolan i Bjästa

Jag hade tänkt att skriva om detta på ett tidigare stadium, men Högsta domstolens domar angående dubbelbestraffning gjorde att jag blev tvungen att kommentera denna fråga först. Nu återgår jag till det jag hade tänkt skriva om, nämligen Bjästa. Jag har liksom alla andra inte kunnat undgå att läsa om de våldtagna flickorna. Inte minst debatten i TV som gjorde det omöjligt att vara neutral inför vad som hänt.

I FN:s barnkonvention föreskrivs att den som är under 18 år är ett barn och vi har förstås samma åldersgräns i Sverige. Flickorna var tydligen 14 år och 17 år när de våldtogs. Våldtäktsmannen var ingen man. Han var också ett barn. Han var 15 år vid våldtäkterna.

Skolans roll

Jag såg att skolans rektor försvarade sig själv och skolan med att hon och skolan minsann bara förhållit sig neutrala. Neutral är ett ord vi svenskar förknippar med vår hållning om det blir krig någonstans på jorden (dock inte i Sverige förstås). Då är vi neutrala. Det tycker många är fint. Ordet neutral betyder bland annat att vara opartisk.

Men ordet neutral betyder framförallt att vara likgiltig. Det är ofta ordets rätta betydelse. Jag vill påstå att skolan genom att vara neutral egentligen har varit likgiltig, d v s inte brytt sig alls om de våldtagna flickorna.

Neutral när ett barn misshandlas eller våldtas?


Om en vuxen ser att ett barn blir misshandlat eller våldtaget kan den vuxne ta ställning genom att se till att misshandeln eller våldtäkten avbryts (eller, mot all förmodan, ta ställning på motsatt sätt och aktivt delta i övergreppet i stället för att aktivt förhindra det). Eller så kan den vuxne vara neutral, d v s vara helt likgiltig till att det pågår ett övergrepp på ett barn och vända ryggen till.

Att vara neutral är att inte alls bry sig.

När en skola får veta att ett barn blivit våldtaget finns det inte längre utrymme för att vara likgiltig (neutral). Då måste skolan agera med alla medel skolan kan ställa upp med. I detta fall valde dock skolan att vara likgiltig. Detta för att skolan inte ville ta ställning för eller emot vara sig offer eller ”våldtäktspojken” (detta ord låter kanske lite märkligt, men det var faktiskt ingen vuxen våldtäktsman utan just en pojke, ett barn).

När en skola misstänker att ett eller flera barn utsatts för övergrepp eller får veta att så kan ha skett måste också skolan omgående agera. Det finns inte utrymme för att vara likgiktig när det kan vara så att ett barn behöver hjälp. Det är ofta viktigare att agera när bara ovan nämnd misstanke existerar än efter det att misstanken har blivit bekräftad. När endast misstanke finns så finns det också ofta en uppenbar risk att barnet kan råka ut för fler övergrepp, om ingen vuxen agerar.

Ingen skola får vara neutral (likgiltig) när det gäller barnens mående i skolan. Det är ett ansvar alla på skolan har del i. Rektorn har visserligen det övergripandet ansvaret, men ansvaret ligger på all skolpersonal. Ser personalen att ett barn inte mår bra får personalen aldrig vara likgiltig.

Ordet neutral är ett ord som ofta gör mig arg såväl i egenskap av advokat som vuxen och förstås som förälder. Ordet neutral skall man använda om man är likgiltig eller rädd för vilka konsekvenser ett ställningstagande kan innebära.

Neutralitet – ett finare ord för rädsla

Många som kallar sig neutrala vill inte vara neutrala, men de vågar inte redovisa sin åsikt offentligt på grund av rädsla för vad ett ställningstagande kan innebära. Att ta ställning kan nämligen leda till att man själv i värsta fall råkar illa ut eller att man i vart fall hamnar i en konflikt med någon eller några.

På en arbetsplats är många neutrala när chefen har en åsikt. (Vem vill stöta sig med chefen?)

Den som inte ingriper vid en misshandel ingriper inte ofta på grund av rädslan av att själv råka illa ut. Det är förståligt. Den person som inte ingriper bör dock våga ringa ett samtal till polisen.

Den rädsla jag tänker på är en annan rädsla. Den rädsla som skolpersonal inte får skylla på för att vara likgiltig. Skolpersonalen kan ha varit rädda. Rädda att göra ett klart och tydligt ställningstagande för flickan.

Ett klart och tydligt ställningstagande kunde ha lett till konflikt med den pojke som nekade till att ha begått våldtäkt (även om han först erkände). Den rädslan klarade säkerligen skolan av att hantera. Det kunde också ha lett till konflikt med de skolbarn och de föräldrar som trodde att pojken var oskyldig till våldtäkt. Sådan rädsla måste skolpersonalen kunna hantera.

Det var tydligen många som innan programmet på TV ansåg att pojken var oskyldig.

Skolpersonal får dock aldrig vara rädda när det gäller att hjälpa barn i skolan. De måste våga ta konflikt om så behövs. Det finns inga alternativ. Personalens rädsla – att kanske stöta sig med föräldrar – innebär att många barn i onödan far illa.

Får jag höra en lärare till säga att hon eller han bara är neutral så måste de veta att detta i mångas öron låter som att de inte bryr sig om skolbarnen. Neutrala personer skall inte heller vara skolpersonal.

Kyrkans plats i det hela

Prästens roll som ”skurk” är spontant kanske lätt att hålla med om. Men vid eftertanke ser jag inte på den frågan på samma sätt som många andra.

Jesu lärjungar var vid ett tillfälle besvikna på Jesus för att han så ofta pratade med prostituerade och kriminella. Jesus kunde inte undgå att se att lärjungarna var upprörda och frågade vad som stod på. De frågade då varför Jesus talade mer med brottslingarna och hororna än med sina egna lärljungar. Det kunde väl ändå inte vara rätt? Jesus svarade med en motfråga. Vem behöver mina ord bäst? Ni eller de?

Kyrkans roll är i bästa fall att verka i samma anda som Jesus. Det hoppas man ju att den skall göra. Kyrkan är dessutom inte (längre) statskyrka och därför borde man se lite mera på kyrkan som just oberoende, med en annan typ av ansvar än exempelvis våra myndigheter.

Prästen var nog inte förberedd på den situation som uppstod, såvida han inte på förhand fått besked om att den våldtäktsdömde pojken skulle delta i skolavslutningen. Hur skulle prästen agera om han fått veta detta på förhand? Neka pojken (barnet) inträdde i Guds hus? Får en präst hindra ett barn att komma in? Jag skulle gärna se att Svenska kyrkan uttalar sig i den frågan. Det vore förstås på sin plats att kyrkan redovisar vad den har för officiell inställning. Men lägg inte ansvaret på enskilda präster i denna svåra fråga.

Barnens ansvar

Barn har straffansvar för sina handlingar först den dag de fyller 15 år, men barnen i våra skolor måste våga ta ansvar. För ett barn är det dock svårt att ta ansvar om inte vuxna gör detta. Vi kan inte kräva mer av barnen än av oss själva. Och barn ser hur vi vuxna gör och gör därefter. De ser alltför sällan vuxna som vågar agera fastän de är rädda. Det är sällan barn får se vuxna handla och visa mod, tyvärr. Och sedan blir det som det blir.

Pojken (barnet) som våldtog två flickor är ett barn. Det får vi inte glömma. Han har fått ett straff, som han nu tydligen avtjänar. Han skall inte straffas en gång till för att skolan och andra vuxna inte tagit sitt ansvar. Om barnet fått för milt straff beror det inte på barnet, utan den lagstiftning vuxna beslutat om.

Att bry sig och att inte bry sig

Ett berömt citat, som bland annat Martin Luther King använde sig av, var att det som krävs för att ondskan skall segra är att de goda inte gör något. När det gäller våra barn måste vi som är goda alltid bry oss om våra barn. Vi kan inte vara neutrala i den frågan.

Pingad på intressant