tisdag 13 juli 2010

Littorin denna gång, men fler står i kö – det är ju valår!

Förra veckan skrev jag om ett angeläget problem, förtal på nätet.

Den här veckan har vi fått se ett riktigt skräckexempel på förtal i media. Ni känner redan till bakgrunden.

Det är en sak att vi väljare ställer höga krav på våra politiker. Högre krav än på oss själva, verkar det som ibland. Vi kräver att politiker ska vara helt prickfria. De får inte göra fel och de får aldrig ha gjort fel. De måste tänka rätt; de får inte ha osunda tankar.

Det är inte särskilt länge sedan det ansågs vara omöjligt för homosexuella att vara politiker. Sverige fick sin förste öppet homosexuelle minister 2006. Politik handlar tydligen en hel del om sex, alltså.

Det är dock en helt annan sak är att massmedia slår mynt av alla dessa moraliska krav och inte drar sig för att dra en människas heder och anseende totalt i smutsen för att sälja lösnummer.

Aftonbladet har, som bekant, fyra år efter ett påstått sexköp, hängt ut Sven Otto Littorin från Moderaterna. Övriga media hänger omgående på, Expressen med påståenden om att det minsann inte enbart rör sig om sexköp utan även att Littorin sexchattat på nätet – vilket Expressen vet är tillåtet men som ändå, enligt Expressen, är omoraliskt och osunt.

Expressen utlovade hela tio sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Det löftet sålde nog en hel del tidningar. Inte ens Aftonbladet kunde erbjuda något liknande den dagen.

Det Aftonbladet kommit med är ”inne” idag. Sexköpare är enligt många – inte minst politiker, tänk på justitieministerns utspel om de rosa kuverten! – personer som ska hängas ut. Nu har vi hamnat ett varv längre ned i den här onda cirkeln.

Köp av en tillfällig sexuell tjänst är olagligt. Brottet jämförs straffrättsligt med snatteri; båda dessa brott kan ge sex månaders fängelse, men i praktiken blir påföljden alltid böter. Brotten har en preskriptionstid om två år, vilket framgår i 35 kap 1 § 1 p brottsbalken.

Men, undrar du förstås, är det tillåtet att köpa regelbundna sexuella förbindelser? Svaret är nej, trots att lagtexten bara talar om tillfälliga sexuella tjänster. Regeringen har övervägt att ta bort ordet ”tillfällig” ur lagtexten, men regeringen valde att behålla det eftersom man tyckte att det annars inte skulle vara ”lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen” (Prop. 2004/05:45 s 105). Regeringen anser vidare att lagtexten omfattar stamkunder, d v s även om ”torsken” vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.

Nu åter till den centrala frågan. Aftonbladet väljer att hänga ut Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att leda till en förundersökning. Aftonbladet vet också att det är ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol, eftersom det påstådda brottet ska ha begåtts för fyra år sedan.

Varför väljer Aftonbladet då att helt på egen hand fälla Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol (annat än möjligen i ett kommande förtalsmål mot Aftonbladet)? Jag återkommer till den frågan senare. Först måste jag nämna något om Aftonbladet bevismaterial.

Bevismaterialet är ord från ”Anna”, en kvinna som tydligen har ägnat sig åt prostitution yrkesmässigt. ”Anna” har kontaktat Aftonbladet och sagt att hon för fyra år sedan sålt sex till Sven Otto Littorin. Kvinnan ska ha sagt att hon kände igen Littorin när hon nyligen såg honom på tv. När hon sålde sex visst hon således inte vem han var. Aftonbladet kollade upp informationen – står det i Aftonbladet – genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit.

Det ”Anna” har skrivit är, måste man anta, något som hon fyra år efter en sexförsäljning skrivit om någon som hon uppfattat som en ”torsk” som hon sålt sex till? ”Anna” kan ju inte ha skrivit upp vem personen i fråga för fyra år sedan, eftersom hon då inte ska ha vetat vem han var.

Hur lätt är det att minnas utseendet på en person du bara träffat på en gång, när det dessutom är fyra år sedan? Det är nog inte lätt om personen inte har något särskilt utmärkande drag som är lätt att komma ihåg. Utrymmet för misstag måste anses vara ganska betydande.

Aftonbladet har vid valet mellan att fälla eller fria Littorin endast haft ”Annas” ord att gå på. Inget mer. Det räckte för en fällande dom. Aftonbladet har till sitt försvar hävdat att ”Anna” är så i hög grad trovärdig att tidningen har rätt att leka domstol mot en person avseende ett påstått men vid det här laget preskriberat sexbrott. Kan inte en domstol fälla Littorin på grund av preskription så tycks Aftonbladet vilja visa att en så larvig regel om preskription minsann inte hindrar Aftonbladet från att skippa rättvisa. Aftonbladet vill kanske därmed visa att de är en tidning som står på de svagas sida – vad vet jag.

Ordet ”trovärdig” är inte det enklaste. Det vet vi advokater, inte minst genom yrkesmässig erfarenhet. I juristkåren finns det en och annan som kanske tror att han eller hon är särskilt skicklig på att bedöma andras trovärdighet, men den verkligt erfarne vet att det är en omöjlig uppgift. Media verkar inte ta med den svårigheten i beräkningen. Det finns inga otrevliga bedragare, brukar man säga. Bedragare är nämligen ofta bra på sin sak (annars blir det bara försök till bedrägeri). Det är därför ofattbart att Lena Melin, en synnerligen erfaren reporter, på fullt allvar hävdar att hon tycker att någon är ”trovärdig”.

Det är skrämmande naivt att säga att man ”tror” och därefter skriva exakt vad som helst. Med samma logik, utan bevis, skulle man kunna påstå precis vad som helst om precis vem som helst.

Jag skulle vilja veta varför ”Anna” ringde Aftonbladet. Var det för att tjäna stora pengar? Eller vad hade hon annars för motiv? ”Anna” kan redan ha gjort sig en mindre förmögenhet på sin berättelse.

Jag vill framhålla att jag inte vet om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men en sak är säker och det är att inte heller Aftonbladet vet vad som är sanningen. De publicerade ändå ”Annas” historia för att den säljer bra och ger tidningen möjlighet att få bättre försäljningssiffror än Expressen.

Expressen hakar på med att man minsann vet att Littorin är en riktig snuskhummer. Detta genom att visa att Expressen vet att Littorin sexchattat med okända kvinnor på nätet. Huva!

Aftonbladet är dessutom en socialdemokratisk tidning, och det går att misstänka tidningen för att ha politiska motiv bakom publiceringen så här strax innan valet. Förtroendet för regeringen har ju sjunkit efter Littorinaffären. I så fall finns motivet hos den ansvariga utgivaren som tillåter publiceringen. Det är därför häpnadsväckande att Lena Mellin har mage att idag påstå att publiceringen inte påverkar utgången av höstens val. Och då menar jag inte bara att regeringen bevisligen har tappat poäng bland allmänheten. Jag menar att hela den politiska debatten förvandlas till en pajkastningsmatch där media skriver om politiker på samma närgångna sätt som om ”kändisar”, i stället för en fråga om vilket sorts samhälle vi vill leva i.

Visst, man kan säga att det handlar om att sälja lösnummer. Reportrarna bakom skriverierna vill nog bara skriva sådant som säljer, det förstår jag. Och ordet sexskandal säljer.

Vad gör Littorins politiska vänner då? De förtalar honom också, eller så tiger de. Mångas jobb står på spel. Ingen vågar under detta valår stå upp för en politisk vän, dessvärre. Visst är det ömkligt? Om en vän säger att en anklagelse är osann och du vet att ord står mot ord brukar inte du i så fall stötta och tro på din vän framför en okänd person?

Kanske är Littorins vänner i regeringen fortfarande förbannade på honom för att han gick ut den 5 juli och krävde kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Kanske är det därför de nu låter Littorin falla fritt. Ironiskt nog verkar det alltså som om oppositionen, som kan förväntas vara mer positivt inställd till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelserna, har gått miste om en vän i Sven Otto Littorin.

Littorins politiska motståndare gör likväl det man kunde ha förväntat sig. De utnyttjar situationen så gott de kan, med några få undantag som valt att påpeka att det i vart fall borde till en fällande dom innan man baktalar någon, såsom Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Heder åt henne för detta.

Men borde vi inte granska alla politikers sexliv i sömmarna? Och dessutom sexlivet hos de som granskar våra politiker? Hur många kan de vara, de som har makten och som granskar makten, som har köpt sex? Och då menar jag allt köp av sex. Kan det inte vara så att många av våra politiker, eller för den delen journalister, har sett en sexfilm på sitt hotellrum via en betalkanal? Det är också att köpa sex, om än i andra hand och inte olagligen.

Att sexchatta med kvinnor på nätet är för övrigt också lagligt. Det är inte fråga om sexköp över huvud taget. Eller hur var det nu med den saken, Expressen?