tisdag 14 augusti 2012

Vem åtalar åklagarna då de begår fel i sin tjänsteutövning?

Den som väcker åtal utan att ha sannolika skäl till det döms enligt svensk rätt för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader. Gäller detta i praktiken för våra åklagare?

De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.

Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.

Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.

Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.

Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.

Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?

Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.

Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.