onsdag 4 oktober 2017

Vad utmärker en "bra" försvarsadvokat?

En fråga som ofta ställs vid middagar är ofta hur jag och andra advokater kan ta på oss att företräda vissa brottslingar.

Standardsvaret vi advokater lämnar inledningsvis är att vi företräder människan och inte brottet. Med att försvara människan menar jag att alla som begår brott är människor och att det alltid finns en förklaring till alla de brott människor begår.

Förklaringen kan vara en ursäkt, men ofta är förklaringen något helt annat.

En inte ovanlig förklaring till brott är att den som begår brottet lider av en allvarlig psykisk störning och att det är den störningen som har föranlett att brott begicks. Det är förklaringen, men det är ingen ursäkt. Men när det framkommer att den som begått ett brott gjort detta på grund av en allvarlig psykisk störning kan det för brottsoffret gå att förstå varför han eller hon utsattes för brott. Om brottsoffret har mördats kan anhöriga förstå varför så skedde.

En annan vanlig förklaring till brott är att den som begick brott varit påverkad av alkohol eller narkotika och i det tillståndet tappat omdömet och begått brott. Det är också en förklaring och ingen ursäkt. I det samhälle vi lever finns det i stort sett fri tillgång till alkohol och därför begås många brott. Det är många som inte klarar av att hantera alkohol. Många trillar dit i ett missbruk och vissa av dessa kommer att begå brott. Det finns också de med dåligt ölsinne. Med det menar jag att en del som dricker av någon anledning blir aggressiva när de får alkohol i kroppen. För vissa tycks det räcka med några droppar alkohol.

Det finns förstås massor av andra förklaringar till brott, såsom sjuklig svartsjuka, girighet, gängtryck o s v. Förklaringar, men inga ursäkter.

Vissa brott kan ursäktas. Det är inte vanligt, men att exempelvis ge sig in i ett bråk för att försvara en vän kan ibland ursäktas. Att köra för fort lär inte vara ett brott om du skjutsar någon till akuten. Då har du en ursäkt som innebär att du inte blir fälld för brottet fortkörning. Det finns många andra exempel.

Alla brott som begås har således en förklaring, även om den inte alltid kommer fram i ett brottmål. Förklaringen kanske är så dålig att den skyldige inte vill säga sanningen utan väljer att tiga eller ljuga ihop en ”bättre” förklaring. En förklaring som kan låta som en ursäkt.

Det som är gemensamt med alla brott är dock att brott begås av människor och att få människor är perfekta ”hela livet”. Därför kan det bli så att du själv en dag begår brott eller i vart fall någon du känner eller är bekant med. Det som kan hända är exempelvis en skilsmässa där mannen dricker sig full och i fyllan hotar och i värsta fall misshandlar den han egentligen håller kär. Eller kör rattfull från ett familjegräl och i fyllan kör på någon. Det är många olika omständigheter som kan leda till att någon begår ett brott.

Det finns i samhället även yrkeskriminella. De är få i förhållande till oss övriga i samhället. Frågan är varför någon blir yrkeskriminell. Det är knappast en bana som barn i skolan har tänkt sig i framtiden. För att bli yrkeskriminell har något gått snett och det inte sällan redan under barndomen.

Jag blir oftast förordnad som försvarare i Skellefteå och Umeå med omnejd, eftersom Skellefteå tingsrätt och Umeå tingsrätt är de domsagor där jag främst är verksam som försvarsadvokat. Jag har tillbringat många dagar på häktet i Umeå, dit även brottsmisstänkta från Skellefteåtrakten kan tvingas att bli sittande.

Vad gör jag när jag blir utsedd till försvarare av en person? Det beror inledningsvis på om personen är frihetsberövad eller inte. Om personen är frihetsberövad försöker jag omgående att ta kontakt med klienten och så fort som möjligt även besöka klienten. Om klienten inte är frihetsberövad måste jag avgöra om ärendet är akut av något annat skäl eller om den inledande kontakten mellan mig och klienten kan vänta ett tag.

Jag deltar vanligtvis vid polisens/åklagarens förhör av klienten. Det är polisen/åklagaren som ställer frågor till klienten, som klienten kan svara på eller välja att inte besvara. Klienten har ingen skyldighet att ”hjälpa” till. Polis/åklagare brukar ge mig möjligheten att också ställa frågor till klienten, men vet jag inte vad klienten kommer att svara ställer jag inga frågor när polisen/åklagaren är närvarande. Då väntar jag med frågor till dess jag kan prata med klienten enskilt. Mitt jobb är att företräda klienten. Inte att hjälpa polis/åklagare med att ställa frågor.

Efter viss tid – som kan vara dagar upp till många månader – har polis/åklagare färdigställt en förundersökning och anser åklagaren att brott är styrkt väcker åklagaren åtal. Sitter klienten häktad blir det förhandling kort tid efter att åtal är väckt. Om klienten inte är frihetsberövad kan det ta lång tid innan det blir en förhandling. Om det är ungdomsmål – brott där den misstänkte inte fyllt 21 år – sätts dock målet ut med förtur. Unga människor behandlas således med förtur, dels för att det skall vara kort tid mellan brottet och påföljden för den unga människan, men också för att unga människor ofta oroar sig mer över ett åtal än en äldre person.

När åtal är väckt och jag fått ta del av förundersökningen samt den bevisning åklagaren åberopat för jag en diskussion med klienten vad som talar för honom och vad som talar emot honom. En diskussion jag och klienten löpande haft tidigare, men då utan att känna till allt förundersökningsmaterial.

Det händer ganska ofta att klienten erkänner brott. Då brukar klienten även ha erkänt brott för polisen och åklagaren. Väljer klienten att erkänna bör han göra detta för såväl polis, åklagare som sin försvarare. Då handlar försvarets roll om att finna förmildrande omständigheter och ta fram även andra omständigheter som talar för en så mild påföljd som möjligt till exempel villkorlig dom i stället för fängelse.

Dilemmat är om klienten bara erkänner brott för sin försvarare, men nekar till brott för polis, åklagare och domarna. Det är ett advokatetiskt problem som kan vara svårt att hantera, vilket jag skrivit om tidigare. Angående den frågan får jag hänvisa till mitt blogginlägg ”Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?”

När klienter väljer att erkänna för advokaten är det dock ofta så att klienten egentligen vill erkänna brottet offentligt och söker stöd från sin försvarare för att våga erkänna. Det är många som mår bättre av att fällas för det brott de begått, ta sitt straff och gå vidare. Påföljden kan ofta bli annan påföljd än fängelse, så som villkorlig dom eller böter. Som försvarare upplyser man alltid klienten vilken eller vilka påföljder brottet kan leda till.

Det är många som mår bra efter att de erkänt brott. Det är inte sällan en lättnad. Det är också advokatens roll att stötta de som vill erkänna brott. För som sagt alla kan någon gång begå ett misstag. Och alla skyldiga vill inte gå fria. Många vill i stället ta sitt straff, be om ursäkt och gå vidare. Som du förstår är det dock vissa brott där en ursäkt aldrig räcker.

Förhandlingen är det tillfälle då åklagaren för domstolen presenterar allt som talar för att klienten är skyldig till brott. Åklagaren skall vara objektiv och även framhålla det som talar för klienten, men har den åtalade en försvarare faller det sig naturligt att åklagaren helt överlåter den biten till försvararen.

Under förhandlingen hörs målsäganden (den som utsatts för brott eller påstås ha utsatts för brott) och ofta flera vittnen. I rättssalen sitter inte sällan en hel del åhörare (ungefär som åskådare i fotboll).

Åhörarna kan tycka att advokaten är bra eller dålig vid förhör av målsäganden och vittnen. Det kan till exempel hända att försvararen inte ställer en enda fråga till ett eller flera vittnen. Åhörarna kan då luras att tro att det beror på att advokaten är dålig. Och att den advokat som ställer många frågor i rättssalen är en bra försvarsadvokat.

Skälet till att advokaten inte alltid ställer frågor är att advokaten innan förhandlingen kan ha pratat med vittnena och vet att de svar vissa vittnen kommer att lämna endast är till nackdel för klienten. Då vet advokaten på förhand att inga frågor ska ställas.

Ett exempel på en dålig fråga är följande fråga och svar:

”Det var ju över 200 personer i danslokalen och du påstår att du känner igen min klient bland dessa drygt 200 personer. Kan du inte ha tagit fel?”

”Hon är så vacker. Jag hade spanat in henne hela kvällen, även om jag aldrig vågade bjuda upp henne.”

I den kommande pläderingen kan försvararen då inte säga att det var drygt 200 personer i lokalen och att vittnet kan ha blandat ihop min klient med någon annan kvinna som var i samma lokal. Ovan nämnd fråga var det åklagaren som skulle ha ställt. Inte försvararen.

Förhandlingen – fram till pläderingen – är som vilket arbete som helst. Det handlar om att gå igenom fakta, lyssna, ställa frågor och dra slutsatser. När allt är genomgånget återstår pläderingen, som är en mycket viktig del av målet.

En försvarsadvokat förbereder sin plädering delvis innan förhandlingen, men självklart även under förhandlingen och i den paus som brukar vara innan pläderingen. Paus för rätten, men tid för åklagaren och advokaten eller advokaterna att förbereda sina pläderingar.

Jag själv använder stödord under pläderingen för att föra fram pläderingen i en logisk ordning och för att inte missa något av väsentlig betydelse. Det är stödorden som gör att jag vet vad jag ska säga vid pläderingen och att jag inte glömmer något av betydelse.

Jag anser att en del advokater blir allt för akademiska i pläderingen. Med det menar jag att advokaten använder ett språk som kan vara svårt att förstå. Jag anser att det i stället är av vikt att hålla pläderingen enkel och lätt att förstå och gärna upprepa vad som mest talar för att klienten är oskyldig eller att klienten ska få en mild påföljd.

I inledningen skrev jag ”Vad utmärker en ”bra” försvarsadvokat?”. Det beror förstås på vem som sätter betyg på advokaten. Men en punkt som gör en försvarsadvokat bra är förstås mycket erfarenhet. På samma sätt som en åklagare med erfarenhet ofta är bättre än den åklagare som är ny i branschen.

Förutom erfarenhet även kunskap. Erfarenhet och kunskap går dock hand i hand. Kunskap går att läsa sig till i teorin, men för att utveckla kunskapen krävs praktisk erfarenhet.

Den försvarsadvokat som ofta har nöjda klienter lär vara en ”bra” försvarsadvokat. Oavsett om klienten finns i Skellefteå, Umeå eller i Stockholm är det kvaliteten på advokatens arbete som bedöms. Och klienten är bara nöjd om han eller hon känner att advokaten gjort allt han har kunnat. Den känslan kommer klienten bara att ha om advokaten både är skicklig och verkar anstränga sig hårt för att ge bästa möjliga försvar.

Sedan finns det förstås andra färdigheter som gör en försvarsadvokat”bra”. Men det handlar mest om att alltid vilja göra sitt bästa och att utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Den dag advokaten själv anser att han är så ”bra” att han kan ”allt” är det nog dags att sluta som advokat.

Att vara försvararsadvokat påminner således en hel del om att vara idrottare. Jag är till exempel övertygad om att en storhet som Peter Forsberg var fantastiskt bra (bäst skulle jag vilja säga) för att han ville bli bättre och bättre, vilket bara sker genom hård träning och många matcher på högsta nivå. Jag tror inte Peter Forsberg såg sig själv som bäst. Han visste nämligen att han alltid kunde bli ännu bättre.

Talang? Det är alltid bra att ha, men ingen blir något på enbart talang.